Priset går till två amerikanska professorer
Robert E. Hall från Stanford och Michael Woodford från Columbia får priset "för de mikroekonomiska grunderna för makroekonomisk stabilisering", skriver spanska El País. Enligt tidningen visar deras modeller att välavstämda finans- och penningpolitiska åtgärder kan jämna ut svängningarna i ekonomin.
Woodfords tratat Interest and Prices från 2003 beskrivs av El País som det ramverk som i princip alla centralbanker använder i dag. Där verkar penningpolitiken främst genom förväntningar. Det väsentliga är inte dagens ränta, utan den framtida räntebana som marknaden väntar sig.
"Obekvämt" pris för regeringar
Francisco Rodríguez i spanska El Mundo kallar det ett "obekvämt Nobelpris". Han menar att forskningen inte ger stöd för obegränsade offentliga utgifter. Woodfords forskning visar enligt honom att varje statligt utgiven euro ofta ger mindre effekt än väntat.
Rodríguez skriver att regeringar ändå fortsätter att använda kriser som skäl att öka skuld och underskott, som om "stormen aldrig tar slut". Han tillägger att nedskärningar mitt i en djup lågkonjunktur också kan förvärra skadan.
Modellerna har brister, men används fortfarande
Modellerna kritiserades för att inte förutse finanskrisen 2008, enligt El País. De fick också kritik för att ägna det finansiella systemet lite uppmärksamhet och för att ha svårt att förklara den senaste tidens inflation.
Skribenten Santiago Carbó menar dock att kritiken har bidragit till att förbättra ramverket, inte ersatt det. Modellerna är enligt honom fortfarande viktiga verktyg för centralbankerna.
Fed går åt motsatt håll
Dagens Industris Nils Åkesson lyfter fram en politisk ironi. Priset belönar forskning om vikten av öppenhet och förutsägbarhet hos centralbanker. Samtidigt vill den Trumputsedde Fed-chefen Kevin Warsh kommunicera mindre.
Betoningen på förväntningar hos hushåll och företag går enligt Åkesson stick i stäv med Feds senaste kursändring. Han kallar motsättningen "penningpolitiskt sprängstoff".
